Färgerna kommer emot mig som solar om natten

Svävar som blodröda klot över nyfruset vatten

Sen förs jag runt i en dimma som rodnande smyger

in genom träden i skogen – det känns som jag flyger

Vaknar så sakta ur drömmen, och allt vill jag spara

Allt som en människa inte har makt att förklara

Dansande solar i själen och sånger om natten

när det är mörkt och jag dansar på nyfruset vatten

Det här är min själ!

Det här är min själ!

Det här är min själ

Men inget farväl!

Så in i mörkret som gömmer och vaggar och gungar

Mjukt som en vinge som sveper sig om sina ungar

Där jag kan kura och lura den vintrande världen

Lämna min själ till nåt annat – jag tror att nån bär den

Rakt in i ljuset av norrsken som sprakande lågar

Börja min flykt genom tiden där ingenting plågar

Naken och klädd i en sky av de klaraste stjärnor

och med ett följe av ljusbarn som är mina tärnor

Det här är min själ!

Det här är min själ!

Det här är min själ

Men inget farväl!

Är det en dröm eller bara en början på livet

Snart får jag se vad jag varit och vad jag har blivit

Svart har jag varit och vit som en brinnande stjärna

Regnbågens färger har lyst i min tragglande hjärna

Vatten och regn och små droppar av irrande dimma

Allting är jag när jag dansar en dröjande timma

solen och träden och blommornas doft över jorden

skrattet och sången och alla de utsläppta orden

Allting är jag

Det här är min själ!

Det här är min själ!

Det här är min själ

Men inget farväl!

När själen är utsläppt i frihet och inte bunden av kroppen, tänker jag mig att det är så här. En slags förvandling till ett tillstånd där allting är möjligt.

Svävande, virvlande och eteriskt. Jag försöker beskriva det nästan omöjliga.

En önskan. Regnbågssång hette sången från början, innan Stefan satte melodi till den. Nu var ju texten flera verser längre är vad som rymdes i melodin, så den kortades ner. Men här ser ni hur jag tänkte i alla fall. / Py

Nu brinner det en annan typ av eld

Och den är mycket starkare än livet

Nu skall jag inte längre vara rädd

snart jag skall våga ta det stora klivet

nu skall jag göra det som skrämt mig mest

och bara jag kan ana vad som händer

Det blir väl det jag klarar allra bäst

Försvinna ner i djupet tills det vänder.

Vem har mod vem har mod?

Det är som jag fått vingar och jag flög

Och gränslösheten styr i alla svängar

jag kan ge bort det jag har lagt på hög

den lycka som jag bara köpt för pengar

För allt i hela livet är till låns

Det blir så tydligt när det börjar skymma

med tomma händer går man härifrån

och våra öden kan då kännas grymma

Vem har mod vem har mod

Men världen snurrar på och allt nöts ner

Och vem har mod att åldras här på jorden?

Det skulle vara om ett under sker

Och alla kunde följa visdomsorden

Men de som orkar bry sig stannar kvar

Och de skall alltid lysa för oss andra

För de kan visa vägen vi har kvar

Och styrkan så vi en dag ser varandra

Vem har mod vem har mod

Stjärnan blinkar snön är vit

Det är tänt i spisen

Nu har julen kommit hit

Det är synd om grisen!

Står och sörplar i sin ho

Glad och trind i godan ro

Söta ögon blinka

Snart skall han bli skinka!

Granen Grankvist femti år

Barrar i sin byxa

Gubben Strid i skogen går

Med en slipad yxa

Tar sig fram med stånk och stön

Grankvist bleknar – fastän grön

Vacklar till och rister

När han livet mister

Gåsen Astrid blev pastej

Fåret Rut kotletter

Det var inte hennes grej

Kokt blev gäddan Petter

Avnjuts nu med pepparrot

Julen är ett ruskigt hot

Bara hunden sparas

Skall det uppenbaras

Fast i Kina blir han stekt

Om han emigrerar

Ja, då är det färdiglekt

Säger Ding generat

Men nu är det jul igen

Sparvarna får smulor

Kärven åker upp igen

Grankvist har fått kulor

Hänger på hans torra gren

Tom är julgransfoten

I sin skog i månens sken

Blev han av med roten

Sen tar glada julen slut

Alla är nu mätta

De som lever andas ut

Kan jag väl berätta

Efterfesten

Mössen har kalas ikväll

katten tänker sova

Han är bara skenbart snäll

Som en julegåva

Och imorgon – stark och frisk

Och med vassa tänder

Skall han inte äta fisk

Gissa vad som händer!

Upp gläd er alla - gläd er nu

och tag emot ett heligt bud

som ger oss frid på jorden

För nu är männskosonen här

Och ska, för att han har oss kär

ge kraft åt visdomsorden

Se ingen sorg skall finnas mer

Guds glädje kommer till oss ner

Precis som det blev skrivet

Så tag emot Guds dyra skatt

Och fröjdas denna julenatt

Guds son skall ge oss livet

Å Gud din visdom är så stor

Att ingen som på jorden bor

Förstår din nådegåva

Vi tackar dig för allt vi får

Den sanning som vi ej förstår

Den frid som du har lovat

Vi är från ett ställe där jorden är platt

där båtarna far över kanten

De slukas av djupet där dagen blir natt

I tomrummet bortom atlanten

Vi är från ett ställe där ondska slog rot

Så livet blir sällsamt att bära

Där kärleken hånas och kvävs under hot

Och hämnaren alltid är nära

Vi är från en plats där begäret är Gud

Det smyger så nära din boning

Och sover du, kryper det under din hud

Och har ingen lust till försoning

Du vill till ett ställe som ingen vet om

Det är inte platt, men ett under

Där början och slutet sker allt eftersom

och ingen skall räkna sekunder

Det finns där och står där, det lever och dör

Och reser sig upp från det döda

Det lever inom dig och finns utanför

Det föds och förvandlas till föda

Du vet vad som räknas när dagen är slut

Och jordiska tankar försvinner

När allt som var platt har böjts till ett djup

Och höjts till en himmel som brinner

Det knäpper från elden och pyser

och röken är stickig och frän

Hon sitter där tyst och hon lyser

och kurar med uppdragna knän

Hon är som hon tillhörde skogen

Ett rå – fast i människohamn

som väntar till tiden blir mogen

i skaparens väldiga famn

Och ögonen glittrar och sprakar

och får en förunderlig glans

Hon tänker på alla krakar

som suckar därute nånstans…

Hon talar om Gud och den Andra

Som hittar oss nakna i skam

Hon tror att dom sörjer varandra

i smärta att aldrig nå fram

Hon säger att Gud skall förlåta

den allra svartaste själ

För oss är det kanske en gåta

att någon kan vilja så väl?

För henne får ingen bli över

Var finns väl förlåtelsen då?

Den gåva som männskan behöver

Den största en männska kan få

Och den som kan skänka det största

kan också se in i en själ

och se hur den minsta kan törsta

efter någon som vill henne väl!

Så satt hon och formade orden

vid elden som sakta dog ut

om himlen och livet på jorden

som snart var på väg att ta slut

Jag hör hennes röst fast den tystnat

hur hon tar parti för de små

och önskar att jag hade lyssnat

på allt hon berättade då!

Men mörkret det började falla

Och uppe bland änglarna bor

en särling som älskade alla

en själ, som en gång var min mor

Du sökte efter något bortom bergen

Och kanske har du hittat dit tillslut

Här nere har visst hösten tappat färgen

Och evigheten blivit en minut

Du hjälpte mig när orden blev för många

men ändå inte räckte till ett svar

När helvete och himmel blev för trånga

När tågen hade gått – och jag stod kvar

Det var nog du som visste hur jag kände

Vi lät vår sorg bli någons terapi

Och fanns det hopp där bakom världens ände

Så lugnades nån annan – inte vi

Men kanske var det du som var den trygge

Du var ju en av dom som nåden frälst

För mig var världen ett bedrövligt bygge

Som kunde börja rasa när som helst

Du stod på marmor när jag stod på lera

Du var en klippa, medan jag var sand

Du var briljant – jag ville mest briljera

Men var ett irrbloss, när du var en brand

Nu är du framme, jag står kvar i hissen

Och som du vet så går den upp och ner

Nu börjar rosen att bli ganska vissen

Och någon näring får den inte mer

Du har väl träffat dina ängladamer

Jag slåss med djävlarna, precis som förr

Och kör repris på mina sämsta dramer

Och tigger smulor vid den rikes dörr

Du tog en bakväg ut jag är förvånad

Du smet iväg – och resten blev en sång

Jag bidar tiden, den är ändå lånad

Och letar skylten till en nödutgång

Det känns stort när hösten kommer

Solen lyser klar och ren

Trädens löv blir gyllene vägar

Glödande I solens sken

Det är stort när männskor födas

Det är större när vi går

Just när solen är som rödast

Varslar den om evig vår

Det är stort att kunna vara

Ett av barnen som får tröst

I guds lilla barnaskara

När det lider emot höst

Det är stort att vara liten

Som en droppe I en flod

Och få bäras sista biten

Bara för att gud är god

Det är stort att inte veta

Vi får lära oss att tro

Och I hjärtat får vi leta

Efter den som ger oss ro

Det är stort när hösten kommer

Vi får skörda det vi sått

Blev ett enda frö en blomma

Blev det ändå något gott

Om ingen på jorden vill ha dig

Så kanske himmelen vill

Och det du är skyldig djävulen

Kanske Gud kan skjuta till

Du vet att du gjort vad du kunde

och sörjt det du inte kan

och kom du till korta I livet

var ändå din strävan sann

Du skrattar så lätt och gråter

men helst i din ensamhet

Gud kanske kallar dig åter

han ser dig – och han vet,

att ditt hjärta är stort för de svaga

och svagt för det som är stort

så gå till honom och klaga

om livet går alltför fort

Du vet vad du gjort här på jorden

Och hoppas det räcker en bit

Och kanske du blev en människa

för att lyckas ta dig hit!

Och är det så viktigt att minnas

När glömskan kan vara en tröst

För all denna sorg som kan finnas

i människans flämtande bröst

Så låt dina tankar få skingras

och välkomna ännu en vår!

För det är du skyldig kärleken

fast den visar sig - och går

För om någon på jorden vill ha dig

Så jubla då och var nöjd

Och väntar dig inte himmelen

så njut på en lägre höjd

Solen är så stark idag,

våren börjar vakna

Snön är borta sen ett tag.

Inget som jag saknar

Fågelsången är som ny,

stiger klar mot högan sky

Katter börjar skråla.

Det bör männskor tåla

Tussilagon dyker opp,

skiner som små solar

Björk och vide är i knopp,

mormor går och gnolar

Hon har glömt sin onda tå,

sjunger glatt för sina små

Katten slickar såren.

Nu så kommer våren

Sommarskorna plockas fram,

och den tunna kappan

Upp med fönster, ut med damm,

dricka saft på trappan

Ta fram cykeln, sparka boll,

temperaturen över noll

Kattan verkar tagen,

och är tjock om magen

Snart skall alla träd slå ut,

och syrenen dofta

Och nu hörs det späda tjut,

och de hörs rätt ofta

Gusten slickar sina sår,

en produkt av sol och vår

ligger under trappan.

Och de liknar pappan

Jag såg dig i vårsolens ljus


Så leende, varm och så mogen

När allt var på väg att slå ut


Och koltrastar sjöng där i skogen

I skimrande morgonstund


Så innerligt stort och förvandlat

blev livet för varje minut


vi drömde oss bort med varandra

Den hösten blev vacker och blå

Och ögonen blanka av tårar


Vi tänkte på evighet då


men ändlösa doftande vårar

försvinner så snabbt i ett dis

förvandlas till frost över grönska

Gör sorgen en människa vis?

Får saknaden mänskor att önska?

Sen kom det en vinter i grått


som gjorde vår kärlek till strävan

och känslan av någonting smått

förvandlade frihet till bävan


Vad hjälper oss norrskenet nu

fast himmelen sprakar och lågar

Jag söker den själ som var du


den styrka som hoppas och vågar

Men våren skall grönska igen

och skapa sin blomstrande matta

Jag anar en väntande vän


som får mig att lyssna och skratta

En glittrande solregnsridå

skall falla så mjukt över jorden

och svalka oss lyckliga två


som vandrar i vildrosengården

Våren igen och igen